Jag brukar ofta tycka synd om mig själv när jag blir "jobb" änka en hel helg.
Patrik har ett för mig "hata" jobb.
Han jobbar alltid och det innebär att jag drar det stora lasset always och det gör jag gärna men inte alltid.
Idag när jag såg att dagen skulle bli helt fantastisk så kunde jag inget annat än tycka lite synd om mig själv.
Tog jag inte ut barnen så skulle det innebära att vi skulle gå miste om denna dag just pga Patriks jobb och det kunde jag ju inte tillåta eller hur?
Dagen erbjöd ju sol och värme och människor för den delen, folket tinar ju fram och då måste man ut och hejja på dom upp tinade byborna.
Jag klädde på barnen och mig själv tog på Sally kopplet och iväg vi for mot Dalen, jag älskar våra skogar och den är ca 100 meter bortanför vårat hus.
Sally var nöjd över att få följa med i vår solen och mina pojkar var ännu gladare. Sally har ju gått hemskt mycket bredvid barnvagnen så hon gick fot vid sidan om och var så duktig så.
Just denna dag så saknade jag mina stora hundar. Jag minns mina vår promenader med våra schäfrar och det är så underbart se dom springa ut över ängarna. Sally följer med och springer efter barnen men sen när hon anser att hon gjort sin dags motion så går hon åter igen snyggt-fot vid barnvagnen.
På denna väg går jag ofta med ungarna och hundarna. Den leder till en fårfarm nån km bort och det är så himla vacker natur så man dör. Jag träffade min fd chef Kärsti som också var ute på en motions runda, hon följde med oss hela vägen och var så imponerade över att ungarna var så duktiga på att gå och att dom också gick så fort.
Jag stannade upp och med min vanliga "Traecy" min så sa jag: Har aldrig tänkt på att dom har små korta ben och att jag kanske borde gå saktare....hon började stor skratta och sa att det var typiskt mig men vad tusan har dom sprungit bredvid mig i snart 5 och 3 år så varför sakta ner nu...!
Visst är jag små knäpp...
Men efter ca 2 timmar så var dom slut och det hela slutade med att jag fick träna arm och ben muskler för jag fick dra dom på bobben hela vägen hem och nu i sittande stund så känner jag att både min mage och rumpa fick sig en omgång och det är ju kanon bra.Sally var också ganska mör efter 2 timmar ute i sol värmen så hon gjorde flera försök att åka med i vagnen men har man fyra ben så är det bara att pinna på och det gjorde lilla damen också.
Kärsti var så imponerad över att en mops klara av att hänga på som hon gjorde och jag såg mest frågande ut och undra varför dom inte skulle göra det.
En sån här dag får mig att känna att jag klarar allt som vintern erbjuder.
En sån här dag får mig att fantisera om mig själv på skidor, den får mig också att se mig själv sitta på en skoter och åka långt,långt.
Den får mig också att se mig själv vid en eld och grilla en korvbit i snön...tänk så tokigt.
Jag är miss City och kommer alltid att vara det....men jag gör allt det där för mina ungar.
Kunde jag slippa så skulle jag hellre göra det, men jag gör det för dom. SNÖ är blött och KALLT..huvva.
Men nu när jag sitter och skriver så är jag så glad över denna dag som var så härlig så... om vintern var så här alla dagar så skulle jag älska den..
Mina prickar i ansiktet har kommit fram och när dom visar sig så betyder det att sommarn är på väg. Fräknarna gör sig till känna på mitt face endast på vår och sommarn och jag ser att dom är här för att stanna..yes!
Visst ser det härligt ut....Barnen och Sally poserar i vår värmen .Nu ska jag upp för gubben har gjort varma mackor. Sov gott och see ya all.
